O H ! N O ! K A T R I N A !

Igår när jag lyssnade på P1 blev jag påmind om att det snart är tio år sedan orkanen Katrina drog in över New Orleans. Som vanligt går tiden galet fort.
Jag flyttade till New Orleans från New York i augusti 2003. På morgonen den elfte september 2001 stod jag på mitt tak i Brooklyn och såg hur det brann i Twin Towers. Dagen efter fick jag poliseskort till jobbet, då restaurangen jag serverade på låg nedanför avspärrningarna på Houston street, och hade bestämt sig att hålla öppet som en service för medborgarna. Luften var tjock med damm. Hela tiden var jag märkligt oberörd av detta oerhörda som hänt. Det låter hemskt, men jag kände väldigt lite.
Den 28 augusti 2005 vaknade jag till ännu en stekhet och klibbig Augustidag i New Orleans. Jag hade hört om orkanen kvällen innan, på baren där jag jobbade. Jag hade hört om orkaner vid samma tidpunkt året innan också. Då Ivan förutspåddes komma och blåsa bort staden, men istället tog Ivan Florida. Tiotusentals New Orleansbor hade evakuerat helt i onödan. För ingenting hände. Inte en endaste regndroppe föll. De som tagit varningarna på allvar fick bara sitta i bilköer från helvetet både bort och hem. Själv hade jag suttit på min veranda och druckit öl och ätit jordnötter.
Men på morgonen den 28 augusti 2005 blev mina frukostbestyr ideligen avbrutna av samtal från oroliga vänner, i New Orleans, i New York och i Sverige som undrade vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra. Ingenting, jag stannar här, sa jag. Efter ett tag slog jag på radion och hörde en mycket bestämd borgmästare Ray Nagin säga något i stil med: Lämna staden nu. Ni riskerar era liv om ni stannar. Men jag ville inte åka. Jag hade dåligt med pengar. Jag försörjde mig som servitris och den förtryckande hetta sommaren i New Orleans lockar inga turister, och de som har råd reser bort. Min pick-up truck saknade luftkonditionering. Och Stella, min hund, hatade att åka bil. Jag var trött och lite bakfull. Till slut ringde jag en kompis i Austin, Texas, åtta timmars bilresa bort, hon sa att självklart fick jag sova där. Jag rasade runt i lägenheten och rafsade på måfå ihop några saker och slängde i en väska. Det var bråttom nu. Väckte min roommate och kopplade Stella. Vi satte oss i min Chevy S10, som redan var het som en bastu. Att tanka tog någon timme. Bensinmackarna hade antingen bommat igen eller hade slut bensin. När vi så kom till I-10 rampen som skulle ta oss västerut, mot Texas, fanns det poliser där som meddelande att fler bilar inte kunde släppas på, trots så kallad 'counterflow'-trafik. Motorvägen var helt enkelt överbelastad. Var ska vi ta vägen då? Österut. Alltså rätt in i stormen. Eller norrut. Vi körde mot norr. Utan mål. Vi bara körde. Det tog oss tio timmar i svettig bumber-to-bumber trafik – jag var täckt i hundhår från stackars nerviga och överhettade Stella – att nå Meridian, Mississippi, vanligtvis en tre timmars bilfärd bort. Vi var utmattade men lyckades där få ett av de sista lediga motellrummen. Morgonen därpå då resterna av stormen svepte in korsade vi Mississippi medan vinden slet i bilen, det regnade hårt i sidled, och träd och grenar föll över vägen. Vi tog oss till Dallas, Texas.
Jag minns hur vi satt på soffan hos min vän Isaac och tittade på tv. Jag pratade på telefon med några vänner som var kvar i New Orleans. De hade alla klarat sig. Inget hade hänt egentligen. Strömmen hade gått. Träd hade vält, skyltar blåst ner och fönster krossats. Men nu var det över. Snart skulle vi återvända. Jag var lättad. Det sista samtalet jag minns var med min kompis Cassia som befann sig i en stor lagerlokal, tillsammans med ett tiotal andra och en massa hundar och katter. Allt är bra, sa hon. Men vattnet börjar stiga utanför. Under kvällen och natten började nyhetsrapporteringen se värre och värre ut. Och helt plötsligt gick det inte att ringa någon. New Orleans riktnummer 504 var överbelastat och därmed utslaget. Dagen därpå satt jag som klistrad framför teven och såg människor på hustak med lakan som flaggor: HELP! Jag hörde hundar som ylade i mörkret. Jag såg människor paddla kanot på Carrollton Avenue, där jag bor. Jag såg en tårögd Nagin be om nationell hjälp.
Ännu en natt i Dallas, sedan vidare till Austin. Det fanns starka band mellan New Orleans och Austin, iallafall i mina kretsar. Jag fick veta att några kompisars band skulle spela på en bar i Austin och där återförenades jag äntligen med många av mina vänner. Vi utbytte historier. En del hade till fots tagit sig ut ur staden. Någon hade sett ett lik flyta förbi. Nästan ingen visste vad som hänt med deras bostäder och ägodelar. Det blev plötsligt väldigt oviktigt. Tanken på att ha förlorat allt jag ägde började faktiskt kännas riktigt skön. Den gjorde mig lätt. Jag levde ju. Mina vänner levde. Några var fortfarande kvar i New Orleans. Andra var redan långt borta. I Boston. Oregon. Kalifornien. Den kvällen blev vi fulla. Dansade och grät.
Dagen efter skaffade jag ett nytt telefonnummer. Med Texas riktnummer 512. Då kunde jag ringa igen. På nyheterna såg New Orleans ut som något ur Mad Max. Jag hade nästan slut pengar. Jag använd ändå åttio dollar till att tatuera en Fleur de Lis på armen. Symbolen för New Orleans. Jag vet inte vad som kommer att hända med denna stad som jag älskar mer än någon annan plats i världen. Att återvända tycks inte möjligt, iallafall inte den närmaste tiden. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag blir bjuden på en flygbiljett till New York. Där stannar jag i en månad. Ströjobbar och blir kallad flyktingen av mina vänner som inte tillåter mig att betala för en enda kopp kaffe eller öl hela tiden som jag är där. Min vänskapskrets från New Orleans har splittrats och jag vet fortfarande inte vad som hänt med min lägenhet. Jag visste att området jag bodde i blev hårt drabbat. Jag visste också att en god vän, Adam, som stannat i New Orleans under stormen, hade tagit sig till mitt hus och gått i min lägenhet (han hade nyckel) för att hämta hundmat och andra förnödenheter. Då hade allt varit precis som jag lämnat det. Flodvattnet hade alltså inte nått upp till mig på andra våningen. Mycket av New Orleans bebyggelse består av så kallade creole cottages eller shotgun hus. Enplanshus, något upphöjda, då New Orleans i princip är byggt på träskmarker och utformade så att om man öppnar ytterdörren skulle man kunna skjuta en kula rätt genom alla rum och ut genom bakdörren. Huset jag bodde i var ett lite pampigare trevåningshus, men då det rapporterats friskt om plundring och min ytterdörr var ytterst bräcklig visste jag inte hur det låg till med den saken.
Ungefär en månad senare återvände jag. Resan in från flygplatsen var surrealistisk. Plötsligt blev jag medveten om att New Orleans verkligen låg på havets botten. Det kändes. Jag såg ett hus som hade flyttats från grunden och låg mitt i gatan. Här och var en bil som låg på rygg som en underlägsen hund. Oändliga rader av FEMA-trailers kom inrullande på järnvägsspåren. Gatorna var täckta med lera. Och så sandfärgade pansarvagnar som såg ut att höra hemma från gulfkriget. National Guard. På nästan varje gathörn stod det klungor av gaffatejpade kylskåp. En del med meddelanden som: FUCK BUSH!, YOU LOOT I SHOOT Eller SEND TO FEMA*.
Mitt hus stod mycket riktigt kvar. Lägenheterna i bottenvåningen var totalförstörda. Hemma hos mig gick leriga fotspår från dörren till köket och det luktade lite unket – annars var allt precis som jag lämnat det. I lägenheten ovanpå mig bodde min vän Heidi. Delar av hennes tak hade blåst bort i stormen Rita som kom en månad senare, och det hade regnat in. Men hos mig var allting orört, helt och rent. Men kylskåpet hade jag blivit varnat för. Öppna inte. Försök inte rengöra det. Bara gaffatejpa och se till att få ut det. I över en månad, under den hetaste tiden på året, hade alltså innehållet legat där och jäst i värmen. Jag var vegetarian och tänkte att minus ruttet kött hur illa kan det egentligen vara, men följde ändå rådet. När jag tillsammans med en kompis släpade kylskåpet mot dörren och verandan läckte det stinkande sojasåsliknande vätska.
Under de kommande månaderna blev gäng av gaffatejpad kylskåp med spraymålade meddelanden en del av stadsbilden. Människor återvände i omgångar och alla hade de ett kylskåp fyllt av rutten mat att ta itu med. De flesta verkade välja gaffatejpsmetoden. Var kylskåpen sedan tog vägen när de fraktades bort vill jag inte tänka på. På Mardi Gras året därpå såg jag folk som klätt ut sig till gaffatejpade kylskåp, och på ett galleri såg jag att de blivit konst.
I en centralt belägen park hade en busslast hippies från mellanvästern någonstans öppnat ett soppkök som serverade lunch och middag varje dag. De flesta stora matvarukedjorna var stängda. Många av restaurangerna var också stängda. De hade också skänkta kläder och leksaker att ge bort. I parken fanns det också en anslagstavla där människor erbjöd allt från bilskjuts, då kollektivtrafiken låg nere, till stressreducerande massage och akupunkur. Eller bara någon att prata med.
Jag grät varje dag. Jag grät för alla som förlorat livet. Inte på grund av Katrina, men på grund av att dammarna var i så dåligt skick att de brast. Jag grät för att ingen verkade bry sig om de fattigaste och mest utsatta. De som inte hade några bilar eller pengar att fly med. De som kallades plundrare för att de var hungriga och desperata. Det var i New Orleans jag för första gången hade hört någon referera till en svart människa med N-ordet. Det var chockerande och deprimerande. Men mest grät jag för att jag var rörd. Rörd över alla människor som ville hjälpa. Alla människor som ville dela med sig av sitt överflöd. Jag grät också tårar av glädje. Jag minns hur vi dansade 'the levee' en ironisk dans om dammarna som inte höll måttet.
Katarina förändrade staden. Demografiskt och utseendemässigt. Hyrorna sköt i höjden. Supply and demand. Helt plötsligt fanns det tacovagnar. Det var härligt. De kom med mexikanerna som kom med byggjobben. Att hela stadsdelar och de människor som hade bott där nästan försvann var kusligt. Jag minns fortfarande ruinerna efter det som var Lower Ninth Ward ett år efter Katrina. Hur prunkande grönska och ogräs börjat gro på tomterna och på själva husen. Grönskan frodades. Det gjorde även katastrofturismen. Precis som turister efter elfte september i New York ville se Ground Zero, frågade besökare i New Orleans ibland mig var de kunde se förödelsen. År 2007 lämnade jag New Orleans för gått. Det är ofattbart att tio år har gått sedan Katrina. Jag bär jag fortfarande min stora Fleur de Lis på armen, och New Orleans har en speciell plats i mitt hjärta.

* FEMA står för Federal Emergency Management Agency, en myndighet som ska ansvara för katastrofhjälp.
29/8/2015


M A G I C K !!!


Som om jag upplevt magi. Varit utsatt för magi. Förunnats magi. Så känns det varje gång jag besökt osteopaten Remi. Jag har läst otaliga gånger på Wikipedia om vad osteopati är/innebär. Alternativmedicin. En holistisk syn på människan med fokus på rörelseapparaten. Allt jag vet är att när jag ligger där på britsen i det dunkla rummet och Remi sätter sina fingrar/händer på vissa punkter på min kropp, så händer det väldigt mycket i mig, fast det är så lite action. Två fingrar i fem minuter på nacken och det känns som om jag håller på att brinna upp. En hand under svanskotan och jag flyter ut i universum. När jag cyklar därifrån, sömnig men glad, brukar jag känna mig upprymd över att livet ännu är mystiskt och spännande, och att kroppen och dess kopplingen med psyket/själen är något som jag verkligen vill fortsätta utforska.
10/4/2015


Dödsdans?



Urban Spree i Friedrichshain.
Ett dovt muller med hotfulla övertoner av vitt brus och ett rytmiskt dunkande av korsslutningar. Kroppar som börjar hasa mot en scen som står tom. Fram till nu hade jag varit mer intresserad av att sitta i baren och dricka öl och prata skit med Sarah än att se snubbarna på scenen huka sig över datorer. Noisekväll. Trist utan gitarrer. Men nu var något på gång. Vi klättrar ner från barstolarna och börjar lirka oss fram mellan skägg och skinnpajar. En mur av kroppar. Scenen är fortfarande tom men något verkar ske på golvet. En tjej längst fram verkar upprörd och skriker ord som slukas upp av mullret. Sarah är full och älskvärd, går fram och lägger sina armar om henne men tjejen vill inte, motar bort henne. Jag lyckas pressa mig in en bit till i folkmassan och ser en stor skäggig man insmetad i blod ligga och bröla på golvet. Så här nära finns andra, vanliga ljud igen. Hämta vatten, skriker någon från scenen. Sarah är tillbaka vid min sida och säger att: He's really fucked up! Hon har sett Trepaneringsritualen uppträda förrut, ett par gånger, och då har det aldrig varit så här, han har aldrig ens lämnat scenen. Han lyckas resa sig, raglar och hytter med näven, hans 'medhjälpare' försöker hålla honom i schack, hålla honom på benen. Han rasar ihop, ligger på golvet medan de blodiga ögonen rullar in i huvudet. Det är otäckt. Vad som är ännu mer otäckt är hur min exman och hans kompis beter sig som köttskallar på en fotbollsmatch. Eggar. Det är en aggressiv stämning. Ibland lyckas artisten resa sig, tar några staplande steg mot publiken som om han ska attackera, men han hålls tillbaka av 'medhjälparna.' De är tre eller fyra stycken. Musiken fyller rummet, fyller mig med fasa. Det är buffligt och svettigt på golvet.
Jag pendlar mellan att tro att det är show, och att det är på riktigt. Om det är show så är det genialt så klart. Om det är på riktigt, att han är så fucked så borde ligga och sova ruset av sig i turnébussen, och inte försöka uppträda. Folk står och filmar med sina mobilkameror. För nuförtiden är det omöjligt att bara uppleva något i stunden. Det måste dokumenteras, annars har det aldrig hänt. Jag tänker på flockbeteende. Extas. Psykos. Hur en crowdsurfande Courtney Love, påtänd och bestört, fick fingrar i fittan och på brösten. Jag tänkte på hur när Shane MacGowan från The Pogues kom ut på scenen i Stockholm, tidigt nittiotal, sluddrade sig igenom en sång, ramlade av pallen och konserten fick avbrytas och ställas in. Jag tänker på hur folk gillar att se blod, att se fuck-ups. Musiken är hypnotisk.
Sista stycket growlas från scenen. Sedan, utanför i aprilnattens fukt, undrar jag vad jag egentligen bevittnat.
Och i drömmarna på natten, kommer en ögonlös stor man till mig.
2/4/2015